Varför bli Buddhist?

For those of you who need inspiration -- check out some inspirational stuff on http://www.dharma.se






... Och jag är inte ens Indier. Eller Thailändare eller Asiat.

Måste man välja religion överhuvudtaget?  Behövs religion?

MINA svar på det här är - nej till bägge frågor. Man behöver inte religion, det finns ingen gud, och även om man skulle välja att tro på hokus-pokus så man behöver inte välja heller.

Så varför blev jag Buddhist?

Det började nog med skolan i London.  London School of Contemporary Dance, som jag gick i när jag 16-17 och lite in på 18-års året.  Martha Graham och hennes moderna teknik - graham tekniken - är "gravt" inpirerad av olika källor, bla. Jung och Zen-Buddhismen.  Så vi bombarderades som unga elever av Zen-estetik. Själv var jag väl måttligt intresserad.  Sedermera drog jag till New York City, fick ett scholarship och tog igen den klassiska skolning som jag saknade.

Väl i New York fick jag jobb hos Luigi's Dance Company, och behövde arbetstillstånd.  Och det fanns en friare... Stan.  Men jag var bara 18 och vågade verkligen inte hoppa på det tåget.  Jag återvände till Sverige och fortsatte min danskarriär.

Väl hemma i Svedala - på Östgötateatern och Östgötaballetten, ringde Stan från Israel och sa att han var på väg hem till USA men tänkte svänga förbi Sverige på vägen.
Han kommer - kommer in och säger, brunbränd och med blont hår: "Do you still want to marry me?"  Jag var 23 och han 27.  Och jag sa ja.
Våldsamt kär var jag. Och han bi-sexuell. Inte en bra kombination precis.
Jag led faktiskt igenom vårt första år tillsammans, hade svårt med hans dragning till män - samtidigt som jag hade så kul - Stan var en fantastisk person, kul att vara med - underbar älskare, trevlig och intellektuell. Och så mediterade han.  Så då började jag också med TM.

Nå - sent om sider - 1979 flyttade vi till New York, Stan's hemstad.  Väl där höll väl äktenskapet i ytterligare 2 år - sedan begärde jag skilsmässa.
Stan hade påbörjat läkarstudier, och jag hade gjort några off-Broadway musikaler - och hatat varje minut.  Tycker och tyckte inte om musikaler som konstform.  Jag beslöt mig att plugga och började på Pace University.
Då - 1985 - ringer Stan och säger att han har AIDS.  Världen rasar ihop.  Kan jag ha det? Vad är det? Hur vet man? Och min stora kärlek DÖR!
Ett par månader av sjukhusbesök, följt av starka drinkar (vargtass var favoriten) och depression följde.  Som tur var hade jag träffat en trevlig solid svensk FN soldat på planet hem från Sverige. Han, Staffan, majoren, blev mitt mentala stöd under den här tiden.  Genom brev, telefonsamtal och bara genom att finnas - förgyllde han min miserabla tillvaro.  Denna man är idag min make sedan nästan 30 år, och pappan till våra undervara barn.
Men tillbaks:
Jag var 30 år och vågade inte ens tänka tanken på döden. För att göra en kort historia ännu kortare:
Stan tar livet av sig genom att hoppa från 15 våningen - jag har inte HIV (pust) och jag gifter mig med min svenske FN-soldat.

Hur som helst - vad har detta med Buddhismen att göra? JO, Stan spökade!  Tredje natten efter hans död, dök han upp i en brinnande "dröm" där han upprepade att han inte kunde beskriva sitt lidande.
Jag vet att jag undrade om det var smärtan av att smasha in i betongen - men det var inte det han menade.  Han menade att han fortfarande var sjuk - fast nu utan kropp och således utan smärtstillande och all den hjälp han trots allt fick på sjukhuset.  Jag blev helt uppriven.
Det blev heller inte bättre av att min svärmor, gulliga judiska Rose Spector, ringde mig helt söndertrasad på morgonen och berättade att hon hade drömt.... samma dröm!  Med samma ord, och med samma känsla!


Detta ledde till ett sökande - VAD VAR DETTA efter döden? Jag gick till svenska kyrkan - trevlig prälle som fick mig att till och med gå  med konfirmander för att lära mig mer om "svenska kyrkan och kristendomen".  Han förklarade även om de böcker som strukits - de som talar om reinkarnation istället för uppstigning i himlen.  Han var mycket beläst och jätte hjälpsam. 
Men jag kände att jag var inte kristen.  Jag trodde ju inte ens på en gud.  Jag hade gått ur statskyrkan när jag var nygift, 1979.  Stan var jude - och hey, kristen eller jude = same stuff i min bok.
Jag HADE inte den tron. Alls. Fanns inte i mitt universum. Nåt man inte kan se, nåt som ingen kan bevisa - NEPP not for me.


Efter att ha pratat med Rabbiner, katolska präster, New Age flummare, psykologer osv - hittade jag en bok av Dalai Lama. De fyra ädla sanningarna, tror jag det handlade om. Och blev helt fascinerad av ett uttalande om KARMA:
"Om man tappar en nyckel", sa Dalai Lama (ung. citerat), "så letar man ju inte bara i det rum man befinner sig i - man har ju mängder av andra rum att leta i. Men i väst, när någonting händer tittar ni bara i samma rum - i det undermedvetna på sin höjd.  Ni går tillbaka till barndomen, men sen tar det slut.  Vad händer med de andra rummen? Borde ni inte undersöka dem också? Tänk om jag i Potala palatset endast hade letat efter nyckeln i ett av de tretusen rummen!  Nej - man bör nog även kunna föreställa sig att det finns orsaker i andra liv som utspelar sig (mognar) i detta liv"  Väl illustrerat i nedanstående bild, som jag hittade på facebook ... vet ej vems det är (ursäkta ev. copy right infringement):

HÄR började mitt sökande, min undersökande journalistik så att säga.  Vad var KARMA och vad innebär de 4 ädla sanningarna?